Jag har vandrat fram och tillbaka i mitt rum. Det har gått dagar sedan mitt och Alvins bråk, en del av mig ångrar allt medan den andra halvan säger att det är bättre så här. Jag har skrikit, kastat böcker, gråtit och slagit huvudet i väggen. Jag vill få allting ogjort. Är det verkligen värt att leva om allting ska göra så ont? Mamma dog, pappa lämnade mig, jag startade bråk med Alvin och det är bara en tidsfråga innan moster Lena ger upp på mig. Förtjänar jag att leva? Nej, det är gör du inte.

Nej, det gör jag inte. Jag öppnar sovrumsdörren och smyger ner för trappan, jag vill inte möta Lena för då kommer hon att stoppa mig. Jag ger inte ifrån mig ett ljud, jag vågar knappt andas och väl i hallen så snörar jag på mig mina skor. Jag smiter ut genom ytterdörren och har nog aldrig varit så tacksam över att dörren låser sig själv, för jag behöver inga nycklar dit jag ska. Det är kallt ute och blåser rakt igenom min tröja, jag kanske skulle ha tagit en jacka ändå. Men det är försent, dörren är låst och utan nycklar kommer jag inte in. Jag suckar. Det är bara mina steg som hörs när jag går igenom staden och det går inte många minuter innan jag har nått fram till min destination.

Jag ställer mig vid räcket på bron, det är strax efter midnatt. Himlen är mörk och staden är tyst, för tyst. Det är som om staden håller andan och väntar på mitt nästa drag. Jag väntar på mitt nästa drag. Ska jag verkligen göra det? Ja, du ska verkligen göra det. Varför skulle du inte? Allt jag har gjort hittills har blivit fel. Jag ville inte bli sårad, men det blev jag. Jag hittade en vän, som jag förlorade. Jag valde att må dåligt och tycka synd om mig själv istället för att försöka. Allt för att jag var rädd, men nu när den lättaste lösningen finns framför mig så tvekar jag. Jag är inte rädd, trots att jag borde vara rädd. Det här kan vara slutet på min historia. Slutet på allt. Försiktigt kravlar jag mig över räcket, det är kantigt och kallt vilket får mig att rysa till. På skakiga ben så ställer jag mig på andra sidan om det. Krampaktigt håller jag fast vid räcket, det är långt ner men det blir en säker död. Jag blickar upp mot himlen, den är alldeles stjärnklar. Men den är inte sig lik? Jag blundar hårt och öppnar ögonen, himlen är inte sig lik. Varför är den inte sig lik? Himlen ovan mig är fylld med kaos, blod och tårar.

"Förlåt mamma. Jag lovade dig att jag skulle kämpa in i det sista. Jag skulle aldrig ge upp, men det var innan jag visste att det skulle bli såhär. Jag drunknade i ett mörker av rädsla, det tog så lång tid innan jag såg ljuset men nu är jag tillbaka i mörkret. Nu finns det ingen återvändo, för jag är inte rädd längre. Det finns inget att vara rädd för, jag kommer ju att få träffa dig snart igen. Så fort jag släpper taget, då kommer himlen att bli sig lik. Det måste vara så. För du sa att himlen alltid är sig lik."

Jag tar ett stort andetag, jag behöver bara släppa taget så faller jag. Allt kommer att vara borta inom några sekunder. Jag sluter ögonen. Jag är inte rädd längre, utan ett slags lugn ligger över mig. Min mobil plingar till och jag suckar, men jag kan inte låta bli att bli nyfiken. Försiktigt så släpper jag ena handen och fiskar upp den. Det är ett sms från Alvin.

Alvin 00:13
Förlåt
Kan jag ringa?