KAPITEL TJUGOTVÅ

-----

ETT ROP PÅ HJÄLP

-----

"Snälla, Domini, ignorera mig inte."

Han fick nog när hon inte räckte över smörpaket vid frukostbordet.

Dominique ignorerade han rop efter uppmärksamhet.

"Om du vill att det här ska funka..."

"Hur kan du vända det här mot mig?! Allt det här är ditt jävla fel och du ska vid svartkonsternas sak få betala för det!"

"Jag har inte beskyllt dig för något, jag menar bara att du inte gör den här situationen bättre."

"Inbilla dig inte att du kommer kunna charma dig ut ur den här situationen!"

"Jag är ledsen Dominique. Det var inte så här jag ville att du skulle få veta det."

"Hur ville du det då? Eller tänkte du ens berätta?"

"Jag tänkte berätta..."

"Ljug inte."

"Det var en gång Dominique, det betydde inget."

"Är det så du resonerar? Ja, då är ju allt okej! Jag fick ett återfall med mitt ex, som också är min bästa vän och min flickväns kusin, men det var bara en gång, och det betydde ju inte ett skit."

Dominique blev anfådd av att säga en så lång mening i sträck och tårarna som brände i halsen skulle inte få komma fram.

"Så resonerar jag inte."

"Hur i helvete resonerar du då?"

"Jag... Jag vet inte."

"Du gör mig till den arga stereotypiska flickvännen som skriker, och det är jättejobbigt att vara henne!"

Hon slog för ögonen för att så diskret som möjligt torka bort tårarna som brände bakom ögonlocken och lutade sig bakåt.

"Du kan inte tro att du har någon form av större makt i det här förhållandet!"

"Men det har du?"

Hans röst tappade den sötkletiga tonen och han höjde rösten.

"Du tappade all din första gången det här hände."

Det roade henne hur han bet ihop för att hindra tårarna.

"Vad vill du göra då?"

"Jag vet inte. Helst motsattsen till det du vill göra."

"Då tar vi en paus."

"Visst. Det finns en bra glassbar långt ifrån Cissy och Mark. Jag rekommenderar att du går dit om du vill sörja."

Hon vände på klacken och försökte hinna ut ur huset innan tårarna hann före.

"Var ska du?"ropade han efter henne.

"Jag bor hos Cissy och Mark ett tag."

"Dina grejer då?"

"Jag hämtar de när jag orkar."

Mörkret slöt sig omkring henne när hon kom ut i trädgården. Hennes tårar var egentligen inte ett problem längre, men hon torkade ändå bort de, innan hon började gå mot Cissy och Marks lägenhet. Gatorna var nästan tomma, och det ända stället som var öppet var baren dit Cissy brukade gå innan hon träffade Mark och sysselsatte sig med annat. Det var omöjligt att avgöra för Dominique om hon gillade den nya Cissy eller den gamla. Men den Cissy Dominique kände bäst var den gamla Cissy.

Dominique kände den Cissy som baternden på baren var skyldig en tjänst.

Den Cissy som drack för mycket björnbärssprit.

Den Cissy som ville leka Jag har aldrig.

Den Cissy som åt med händerna och ändå inte blev oattraherande.

Den Cissy som gav världens sämsta råd när det gällde förhållanden.

Den Cissy som tyckte helvitt var mesigt, även om hon inte sa det rakt ut.

Den Cissy som Dominique kysst.

Den Cissy som ingen inte blev påverkad av.

Dominique kände inte den Cissy som öppnade dörren när Dominique knackade på.

"Jag bor hos er ett tag."

Cissy nickade, sprang in i lägenheten för att leta efter Mark.

"Dominique bor hos oss ett tag."

Hon kunde se Marks siluett nicka.

"Hon kommer antagligen inte stanna här så länge."

Mark nickade igen.

"Hon behöver bara tänka lite själv ett tag, inse vad hon vill göra.

Mark nickade för tredje gången.

"Toppen."

Cissy kysste Mark snabbt på munnen innan hon gick fram till Dominique.

"Du sover på soffan va?"

Dominique nickade, som om hon hade haft något val.

Cissy frågade inte om var hennes saker var, hon visste antagligen redan.

"Hur mår du?"

"Sämst."

"Då får vi bara hoppas på att han mår sämre."

"Han är säkert med Rose."

"Vad hände?"

"Jag önskar att jag visste."

"Gjorde ni slut?"

Dominique nickade och tårarna släppte sitt grepp.

"Gumman."

Dominique lät Cissys tröja bli våt av hennes tårar, grät i hennes famn tills tårarna tog slut.

"Ni är inte de enda. Tom och Charlie gjorde också slut."

"Oj",sa Dominique i brist på bättre ord. "Hur mår... Varför?"

Cissy ryckte på axlarna.

"Jag vet inte riktigt. Betty går omkring och tror att det är hennes fel, du skulle se henne. Hon är ett riktigt vrak."

"Tror du att ligger något i det?"
"Charlie verkar också tycka att det är Bettys fel, och Tom vill inte prata om det."

"Tror du att du att det är Bettys fel?"
Cissy suckade.

"Jag har aldrig sett Betty så här nedstämd, och det skulle inte förvåna mig om Charlie tvingade Tom att välja."

"Och du tror att han valde Betty?"

"Visst var Charlie och Tom tajta, den perfekta mallen för alla par, men jag tror-nej, jag vet att Tom och Betty var något speciellt."

"Tajtare än dig och Betty?"

"På ett helt annat sätt-men ja. De är helt knäppa båda två."

"Då är jag inte ensam om att ha fått mitt förhållande förstört av Betty."

"Var inte sur på Betty bara för att få vara sur. Ditt förhållande var redan förstört. Betty gjorde det bra synligt. Du borde snarare tacka henne. Det var inte hon som låg med sitt ex."

"Håll käften."

"Snälla Dominique. Var inte arg på mig nu också."

"Men vem ska jag arg på då? Vems fel är det här?"

"Det här, det är ditt fel. Du vill bara inte inse det."

"Sedan när är du värsta proffspsykologen?"

"Sedan du började bete dig som värsta barnungen! Scorpius hit och Scorpius dit! När slutade du vara självständig? När blev du helt beroende av honom? När slutade du att vara Dominique?"

"När slutade du att vara Cissy?"

"När det behövdes för att få dig på fötter igen! Och det är ju patetiskt bara det att du behöver min hjälp för det!"

"Det ända patetiska här är du!"

"Visst. Det är pateiskt att jag låter dig på hos mig trots att jag inte har några pengar, att jag inte ens ifrågesätter var du har dina saker. Det är pateiskt att jag faktiskt försöker vara lite snäll mot dig, men vet du vad? Det är helt jävla omöjligt! Gå nu."

"Va?!"
"Gå nu. Jag vill inte ha dig här."

"Du kan inte göra såhär."

"Jag är ganska säker på att jag precis gjorde det."

Dominique såg på Cissy i några sekunder, innan hon nickade och vände sig om.

Det var första gången på länge Dominique var hemlös.