KAPITEL TJYGOEN

-----

VÄNNER GLÖMS

-----

Hon stängde igen boken och sköt in den i bokhyllan brevid de prydligt uppradade bokryggarna. Titlarna lös mot henne. En bok var det ultimata, det enda som faktiskt kunde skänka någon kunskap som faktiskt var värd något. Inte hade hon haft det skinande hedersdiplomet på väggen ovanför sängen om det inte vore för de. Hon la sig ner i sängen med skorna på. Över taket så löpte en spricka.

"Reparo" Viskade hon. Sprickan sköts genast ihop.

Hon läste mycket, mer än vanligt, skrev långa brev till sin bror i Rumänien och höll dörren stängd för alla utom en.

"Betty, ska du med?" Tomihl knackade lätt på dörren. Hon reste sig upp och satte sig på sängkanten.

"Vet inte." Han öppnade dörren och ställde sig i dörrkarmen.

"Kom igen, du har suttit här inne i flera veckor nu." Tom klev in i rummet och satte sig på sängen brevid henne.

"Äsh, jag är lite trött."

"Snälla Betty sluta." Hon kände klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Hon fick inte fram ett ljud.

"Ingen är arg på dig, Ciss har tagit på sig hela ansvaret. Du var full." Han pratade lågt.

"Jag vet, men jag kan inte titta någon i ögonen. Bara för att jag var full så bettyder det inte att det jag sa har skadat. Furn har aldrig tittat på mig med så ledsen blick och Rose hon har fått sitt liv förstört. Precis som Dominiques." Betty hulkade.

"Men det var inte ditt fel." Tomihl tittade ner på sina händer och rodnade. Han hatade när det blev känslosamt, precis lika mycket som att han hatade när folk rörde honom. et fick honom att känna sig osäker. Det var nog det som utmärkte Tom från de flesta andra. Hans blygsamhet.

"Tom, snälla du måste förstå att jag har skuldkänslor fortfarande. Charlie är iallafall sur på mig, det kan du inte neka. Hon skickade tillbaka ugglan. Hon kommer nog inte komma över det. Förstår du också hur Furn måste känna."

Tomihl såg besvärad ut.

"Charlie var så förbannad på dig, trots att hon visste att du var full. Hon skrek och höll på. Furn satt inlåst på toaletten och gömde sig från henne. Du vet hur hon blir."

"Sa ju det." Betty snörvlade och torkade ögonen med knogarna som redan var våta.

"Alltså jag blev sur på henne med, men du vet mer på det sättet jag blir." Tomihl blev sällan arg. När han väl blev det så kastade han ofta saker i marken och grät. Han samlade alltid på sig känslorna och kitteln bubblade över efter ett tag. Oftast när han var missnöjd över sig själv.

"Du kastade väl inte min mässingskikare i golvet?" Betty skrattade lite och reste sig upp.

"Nej inte direkt." Betty log och drog ut några pärmar ur bokhyllan.

"Inte direkt, inte min magiska spegel va? Den var fruktansvärt dyr." Betty tog fram mugglarbarnboken som hon fått av sin farmor och slog sig ner i fotöljen mittemot sängen.

"Nej, jag- jag, det är slut med Charlie." Betty tappade boken i marken. Charlie och Tomihl fanns inte längre.

"Men gud Tomihl, varför har du inte sagt något." Betty kände hur magen vände sig. Hon visste inte varför, men något var förändrat.

"Jag vet inte, du har ju bara legat här inne i tre veckor nu snart och det kändes märkligt." De pratade alltid med varandra, löste alltid varandras problem.

"Varför egentligen, i har varit ihop sedan typ första året. Ni hade väl nästan bröloppsplaner."

"Tack för påminnelsen. Jag fick nog, hon var så arg utan anledning och ja, det har känts fel länge nu."

Fel länge nu.

Charie hade varit den som alltid tillhört Tomihl. Den som alltid funnits där.

Charlie hade gett Tomihl hans första kyss.

Charlie hade varit Bettys första riktiga tjejkompis.

Charlie hade varit den modige.

Charlie hade lärt Tomihl att våga leva.

Charlie hade lärt Betty hade hon inte var så anorlunda.

Charlie hade alltid varit där.

Nu var hon inte det längre.

Betty satte sig brevid Tomihl. Kanske skulle vanliga vänner kramat om varandra, men de var inte normala. Istället så läste Betty mugglarhistorien för Tomihl medans de åt pannkakor. De skulle aldrig bli som de från Hogwarts. Aldrig.