KAPITEL FEM

-----

ETT SAMTAL MED FÖRTVIVLAN

-----

"Hon är så vacker, hennes kyssar, man känner sig levande. Som inget  annat spelar någon roll"
Orden gjorde ont, träffade henne som förbannelser Hon kunde inte värja sig, inte använda skyddsförtrollningar. De träffade henne, hårt i bröstet. Regnet smattrade mot rutan. Molnen hade samlats till en tjock tät klunga över deras huvuden. Scorpius ögon lös i mörkret, vist hade de blivit lite vackrare sen sist? Hon förde tekoppen mot läppen och smuttade på den heta drycken. Rose spelade med i teatern och frågade om han älskade henne.
"Älska, det är nog ett starkt ord men hon är nog den vackraste flickan jag träffat, med de finaste orden."
Det gjorde ont i Rose när orden träffade henne, ondare, kraftigare förbannelser än de andra. Varför, varför, skulle hon vara den svaga tjejen och Scorpius pojken som alla bråkade om. Han hade bara kysst en flicka innan hon kysst honom, bara en. Han hade aldrig varit den som folk jagade efter. Hon fick ändå inte vara först, hon fick inte vara sist. Rose tog han mjuka hand i sin. Hans hud var len som sammet, den var blek men hade ändå färg. Ritade mönster med fingrarna, en sol, ett hjärta.
"Ska du någonsin sluta med det där?" Scorpius lät inte arg, det var bara en fråga.
"Dina händer är så perfekta" Hon rodnade när hon sa det.

Tre tallrikar stod på bordet, tre koppar, tre mantlar, två barn, en mor, en fattades, frånvaron, tystnaden.

Hon skulle inte rodna, hon skulle inte mena det hon sa, hon skulle inte älska honom.
"Dominique håller också alltid på med mina händer, men hon håller de bara, vandrar inte med fingrarna" Rose släppte händerna, kanske lite för hastigt. Hon var inte Dominique, hon ville inte göra som Dominique. Men hon kom ihåg Scorpius värme, den lös fortfarande.
Rose hade fått ett arbete i Diagongränden. Det var inget jättefint jobb men hon klarade sig på det. Så fort hon hade tillräckligt med pengar skulle hon hitta  ett eget ställe. Ett ställe där ingen annan kom inrusande på hennes rum och letade efter hårborstar, chokladgrodekort eller hånglade med flickvänner. Hon var trött på att alla alltid hade varit så nära henne, trängt sig på, frågat lite för mycket grejer. Det var som att hon inte hade någon värdighet alls. Hon hade aldrig blivit tagen för något mer än den rödhåriga tjejen som faktiskt kanske till och med var ganska attraktiv, men lite för pratsam. Skrivandes i rummet för anställda ovanför butiken skrev hon till Albus. Ibland kändes det som Albus var den enda som hon kunde lita på. Han svarade enstavigt, Rose visste att det egentligen var som  att prata med en vägg, någon som skulle höra orden, förstå de, men låtsats som att hon inte hörsde de, hon kände Albus, han var som en nöt med skal. Utan på var han hård, utan någon reflektion, men inuti förstod han precis, precis. Varför skulle han visa den hårda muren. Rose kände knappt vuxna Albus, han hade växt upp innan Rose, innan de andra i deras årskurs. Blivit vuxen lite för fort. Rose hade glidit efter honom. Hon hade tappat greppet om honom, missat honom. Rose var för upptagen med sig själv och varenda annan kille i hela skolan. Hon och Scorpius stal eldwhiskey från köket och drack nere vid sjön. Hon var en tonåring medans Albus var en vuxen. Men ändå kunde Rose förlita sig på Albus, hon kunde känna trygghet med honom. Han höll hemligheter, han behöll de tills en var redo att förinta de, att låta de flyga iväg som de aldrig funnits.
Rose kom hem sent den kvällen. Klockan var över elva. Hon hade tagit ett jobb på draktåren, en bar som hade bättre rykte än de flesta andra. Hon hade lyckats få sju till elva skiftet vilket var en bedrift i sig självt. Hon tjänade ganska bra på det. Vid sidan av arbetet hos Malkins var hon nära det egna. Det egna stället som hon velat ha så länge. Dörren till köket var lite tilldragen. Rose som inte ätit sedan frukost klädde av sig kappan och hängde upp resemanteln. Det var lite kyligt den kvällen, sommaren började närma sig sitt slut och det regnade mer och mer. Rose kände sig lite sorgsen på tanken till att sommaren var slut. Hon skulle ha börjat packa vid det här laget, om hon skulle åkt tillbaka. Rose kände den jobbiga oroskänslan i magen. Skorna pekade hon på med staven och snörena gick upp. Hon gläntade på dörren till köket. Golvet var kallt och det mörka träet hade aldrig känt så främmande. I det upplysta rummet satt Victorie. Hon satt ihopsjunken, huvudet var lutat mot bordet. Rose tittade undrande på henne. Rummet kändes plötsligt så litet. Victorie tittade upp hon log ett halvhjärtat leende. Rose såg att hennes ögon var rödkantade. Rose vände om för att lämna henne ifred.
"Jag borde vara glad" Victorie såg förtvivlat på Rose.
Rose kunde inte förmå sig något annat än att sätta sig vid bordet.
"Mamma kommer bli helt rasande, helt rasande" Victorie snöt sig.
Rose som fortfarande var helt ovetande om var hon pratade om strök sin kusin över ryggen.
"Du vet hon vill ha allt så perfekt, sorterat, ordningsamt. Var sak på sitt ställe. Jag har alltid varit hennes lilla flicka" Rose log mot henne, hon vågade inte fråga var Victorie pratade om. Det kändes okänsligt och som hon förlöjligade Victorie.
"Dominique har alltid varit så rörig och högljudd, mamma har aldrig orkat med henne. Men jag passade i de fina klänningarna och tillät henne att sätta upp mitt hår, jag följde med henne var hon än gick. Rose vi har något som ingen annan har, jag vill inte förstöra det"
Paniken i hennes ögon lös.
"Du kan nog inte förstöra det bara sådär, jag har sett er två ni måste vara gjorda för varandra, du har ju alltid varit hennes favorit i smyg. Alla vet ju det"
Det var sant, Fleur avskydde Dominiques attityd, hennes smak på kläder och färger på både ögon och hår. Rose hade aldrig varit med om en middag där Fleur inte suckade åt hennes yngsta dotter.
"Rose, kasta inte bort ditt liv, snälla lova mig det, kan du göra det?"
Rose försäkrade henne om att hon aldrig skulle göra det och erbjöd sig sedan att ta disken. Det tog ett tag att övertala Victorie att hon klarade det. Det var bara att använda renskrubba.
På väg ut ur rummet så vände sig Victorie om.
"Jag är med barn, det var därför jag var så förtvivlad, om du inte förstod"
Rose visste inte vad hon skulle göra och när hon kommit på att hon borde gratulera var Victorie redan uppe på övervåningen. Rose satt kvar och väntade på att tallrikarna skulle bli rena. Maten glömdes bort och hon gick och la sig den kvällen med gråten i halsen. Trots att Victorie var orolig nu så skulle hon vara lycklig om en vecka. Scorpius var lycklig och Dominique var det. Rose kunde nästan förklara sig i tillståndet deprimerad, hon var allt annat än lycklig.

-----

Hipp hopp! Här kommer kapitel fem! Rösta och kommentera gärna!!

/vem_vet och @chihirofangirlHP