När jag bodde i Örebro var jag tillsammans med en kille som hette Gustav. Han var verkligen allt jag någonsin velat ha. Onekligen snygg med sitt blonda hår och de mörkblåa ögonen. Han hade ett leende som alltid fick det att dra ihop sig i min mage. Han spelade fotboll och skejtade en hel del på fritiden vilket jag även började med. Under den tiden var jag den där "skejttjejen" med vans och huvtröjor. Kan inte påstå att jag var särskilt bra men jag älskade det verkligen. Känslan att ramla gång på gång och sen slutligen klara det. Det var beroendeframkallande.

Jag och Gustav hade en väldigt nära relation. Vi pratade om i princip allt och de få detaljerna jag inte nämnde var sådant som jag knappt erkände för mig själv. Sånt som jag skämdes över. Eftersom att jag aldrig tidigare upplevt "kärlek" på det sättet var jag helt övertygad om att det inte kunde bli bättre än sådär. Det vi hade, vår relation, var hundra procent äkta och skulle mest troligt hålla för evigt. Ingenting verkade stå emot.

När mamma kom in på mitt rum, med ett kuvert i handen och sa de där orden var det som om min värld gick under. Inte för att jag skulle behöva lämna ett sammanhang jag trivdes i. Inte för att återigen behöva packa ner och packa upp. Inte för att jag trivdes i Örebro. Utan för att jag var livrädd. Jag var så övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna träffa någon som honom igen. Någon som skulle kunna få mig att känna mig älskad på det sättet. Att lämna Örebro var som att ge upp allt vad kärlek var.

Det skulle visa sig att jag hade fel. Jag hade tur, igen. Jag skulle inte säga att det jag och Astrid hade var så himla mycket bättre än det som var med Gustav. För det första var det två totalt olika situationer och för det andra går det nog inte att jämföra känslor på det sättet. Huvudsaken var den att fann lycka igen. Att jag inte alls var förlorad för alltid.

Nu när alla som jag brydde mig om visste behövde jag inte längre dölja mina känslor för den blonda tjejen. Om vi möttes på väg till eller från en lektion kunde jag inte hålla mig från att ge henne en lätt kyss på kinden, ta hennes hand och krama den hårt för någon sekund. Hennes vänner, som ofta var med henne, verkade inte reagera på något särskilt sätt. Kanske hade hon berättat eller så var de helt okej med enkönade relationer. De log bara mot mig ifall vi sa någonting värt att le åt och återgick sedan till de samtalen de haft innan vi mötts.

Även mamma verkade ha fallit för Astrids charm. Hon var inte längre tystlåten och fundersam utan pratade ivrigt om den gången då vi bjudit henne på middag, om vilken "häftig" stil hon haft och hur trevlig hon varit. Hela grejen med att vi fick beställa pizza hade redan blivit en sån sak som man skrattade åt.

Faktumet att jag inte fått träffa hennes familj än låg dock på mina axlar. Jag ville verkligen ta upp ämnet och fråga henne när det kunde tänkas vara dags men då hon själv aldrig drog upp ämnet fick jag känslan av att hon inte heller ville prata om det. Det var som om det hela låg under ytan, bubblandes, redo att explodera vilken sekund som helst.

Jag kunde inte tänka mig varför hon inte föreslog det. Skämdes hon över dem och ville inte att de skulle göra bort sig på något sätt? Eller, ännu värre, skämdes hon över mig?

Så, en dag när vi gick tillsammans till lunchen, bestämde jag mig för att fråga. Jag orkade inte gå omkring och undra längre. Det var lika bra att bara rycka bort plåstret.

Vi slog oss ner mitt emot varandra vid ett bord för fyra. Hon var på ett bra humör, pratade på om någon låt hon haft som sångläxa och att hon fått bra feedback av läraren. Jag log bekräftande. "Du är verkligen jätteduktig."

"Tack", svarade hon och såg sig omkring. "Jag har bara känslan att min röst inte är så personlig. Förstår du vad jag menar?"

Trots att jag faktiskt inte alls förstod vad hon menade nickade jag. Mest för att försöka komma från ämnet, göra det lättare för mig att öppna för frågan.

"Jo", började jag och såg på henne. "Jag har tänkt på en sak."

Hon såg nyfiket upp från sin pasta. "Mhm."

Jag försökte att se obrydd ut. Som om det var vilken fråga som helst. "Jag tänkte bara. När ska jag få träffa din familj?"

Hon fick med ens ett stramt ansiktsuttryck och såg ner i sin tallrik, petade med gaffeln bland de gula majskornen. "Jag vet inte om det är en sån bra idé."

Det var inte det svaret jag väntat mig. Jag hade trott att hon skulle försöka slingra sig på något sätt för att slippa prata mer om det. "Vadå då?"

"Mamma och pappa..." Hon svor. "Kan vi snälla inte ta det här just här?"

Jag nickade. "Efter skolan?"

Astrid suckade och skakade på huvudet. "Nej okej. Det är lika bra. Följ med mig hem idag."

"Okej."